Maskrossläktet Frö (Taraxacum officinale)

Maskrossläktet Frö (Taraxacum officinale)

Pris för Paket med 50 frön.

Maskrossläktet (Taraxacum) är ett släkte med fleråriga örter i familjen korgblommiga växter. De har pålrot och runda ihåliga stjälkar med en blomkorg på varje stjälk. Bladen sitter i en rosett. Holkfjällen sitter i två kransar, den inre med fjällen uppåtstående och den yttre något kortare och ofta nedböjda fjäll. I Norden innehåller släktet Taraxacum mer än 900 apomiktiska småarter indelade i 14 sektioner.

Många arter av Taraxacum reproducerar sig asexuellt genom så kallad apomixis, där fröna produceras utan pollinering, och de då genetiskt blir i princip identiska med moderplantan. Den klotrunda, luftiga bollen av flygfrukter är ömtålig för en svag beröring eller en vindpust. Stängeln är pipig (rörformig) och mjölksaftrik. Bladen smakar beskt och har egendomligt formade, bakåtriktade flikar. Roten är kraftig och vertikal (pålrot). Maskrosen är också känd för sin seglivade natur och stora förmåga att skjuta skott (rotskott) till nya plantor.

Maskrossläktets arter är fleråriga och sprider sig både genom vindspridna frön och sina rötter. De späda bladen kan användas i sallader. Roten rostades förr till kaffesurrogat. Av blommorna kan man göra maskrosvin. Det var länge olagligt att göra vin på maskrosor eftersom det jämställdes med mäsk, men det är numera lagligt igen. Maskrosor ger vart år stora mängder honung, de är utmärkta biväxter med högsta betyg på nektar och pollen.

Maskrosen är omsjungen i Carl Antons visa "Om maskros och tjärdoft" med en första strof som möjligen givit maskrosen ett något bättre rykte: "Jag lät alla mina maskrosor finnas, fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut. Men det är så skönt att sitta och minnas, små solar i gräset när sommarn är slut..."

Föda

Roten innehåller ca 23% kolhydrater och kan ätas efter 15 minuters kokning. För att få bort den bittra smaken bör roten skalas och urlakas innan kokning. Bladen har hög halt av vitamin C och kan ätas färska. Maskros betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation.[3] Av blomman kan man göra maskrosvin.

 Medicinsk användning

Maskrosen ingår i olika naturmedel som sätts in när man vill lösa upp slaggämnen i kroppen samt öka utsöndringen av dessa via njurar och lever.

 Maskrosen har följande medicinska verkan:

Karminativ, motverkar gasbildning,

Stomatikum, ett amaramedel, magstärkande, motverkar förslappning av magsäcken samt stimulerar produktionen av matsmältningsvätskor,

Diuretikum, vätskedrivande, den ger inte kaliumbrist och är även mycket kaliumrik.

Cholagogum, ökar gallproduktionen.

Mesenkymverksam, den löser upp slaggämnen i bindvävnaden.

Använda växtdelar är blad och rötter. Inga kända biverkning föreligger.

 Växtens namn

Det latinska namnet Taraxacum är en härledning av arabiskans Tarkh shaqun och betyder ungefär "bitter korgblommig ört". Det svenska namnet maskros kommer av att det ofta sitter tripsar i blomman och användes första gången 1802 i boken Svensk botanik.

 Tidigare svenska namnformer (från början av 1800-talet) är Lejontand, Smörblomster, Skallnacke, Munkhuvud, Kopiss och Äggblomster.

I flera europeiska länder heter växten lejontand med anledning av de flikiga bladen, exempelvis norska: Løvetann. Även dess engelska namn dandelion har denna betydelse, ursprungligen från franskans dent de lion.

På franska kallas den också pissenlit vilket ungefär blir kiss-i-sängen eftersom den ansågs vara urindrivande. En försvenskning av det namnet, pissangli, användes av Gabriel von Bonsdorff i hans trädgårdsguide Om sättet att anlägga en köksträdgård för husbehov ursprungligen från 1804.

I Danmark, Polen, Ungern är växten namngiven efter stängelns mjölksaft (danska: mælkebøtte, "mjölkkanna").

I Finland och Estland har blomman fått namn efter sin gula färg (finska: voikukka, "smörblomma").

I några europeiska länder har växten namn som syftar på att man kan blåsa iväg flygfrukterna på andra (ryska: одуванчик, "blåsare").

Maskrosen är Miljöpartiet de Grönas partisymbol. Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå, ungefär som en maskros kan växa upp genom asfalt och i betong. Ordet myntades av journalisten och författaren Ami Lönnroth i samband med hennes kolumner i Svenska Dagbladet och hennes bok Maskrosbarn 1987.