Humle Frön (Humulus lupulus)

Humle Frön (Humulus lupulus)

Pris för Paket med 10 frön.

Humle (Humulus lupulus) är en art i familjen hampväxter och förekommer naturligt i Europa, Asien, Nordafrika och Nordamerika. Växten verkar ha sitt ursprung i Kina och har därifrån spridit sig naturligt över hela norra halvklotet. Humle odlas främst i Tyskland, USA, Etiopien och Kina.

Humlens biologi

Humle är en flerårig, klättrande ört som kan bli upp till nio meter hög och kan växa 30 cm per dygn.[2]:17 Plantan är täckt med krokiga taggar och körtelprickar. Bladen är motsatta, breda och hela till handflikiga med upp till sju flikar. De blir 5–12 cm långa och lika breda med hjärtlik bas och oregelbundet naggad kant. Humle är dioik (tvåbyggare) och blommar under högsommaren. Hanblommorna sitter i yviga, grenade blomställningar i bladvecken och är små, ljusgula. De är vindpollinerade och de fem ståndarna producerar mycket pollen. Honblomsamlingarna sitter i kompakta knippen som liknar små gröna kottar. De tillväxer vid mognaden.

Humlekottens kemi

Humlekotten innehåller mellan 20 och 60 honblommor. Vid basen av hyllebladen sitter en körtel med ett gult, klibbigt pulver kallat lupulin. Körteln innehåller omkring 500 olika kemiska ämnen[förtydliga] och är ännu inte helt utforskad.

Man brukar grovt dela in humlesorterna efter hur mycket alfasyra de normalt ger, och sedan gammalt ger de ädlare humlesorterna mindre beska, medan övriga humlesorter ger mer beska men inte lika angenäm karaktär. Det har forskats mycket på detta område, och intresset är stort att få en ädlare sort att ge mer beska, men hittills har ingen lyckats överträffa de få klassiska humlesorter som står för den finaste beskan.

Historik

Den första dokumenterade odlingen av humle var 736 i Hallertau i nuvarande Tyskland, och verkar ha använts i ölbryggning redan då. Humle nämns i samband med öl på tidigt 800-tal.

Europeisk humle spreds till Nordamerika (där den redan växte vilt) och Sydafrika med 1600-talets europeiska emigranter och kolonisatörer.

Humle i Sverige

Humle förekommer vild eller förvildad i lövlundar och bäckdälder i södra och mellersta Sverige, oftast i närheten av bebyggelse. En mycket stor del av vår svenska population utgörs av honplantor, vilket talar för att den som regel spritt sig från odling. Lokaler där även hanexemplar förekommer kan vara ursprungligt inhemska och bör betraktas som mer skyddsvärda.

Med stor sannolikhet är humlen i Sverige införd som kulturväxt.

Humle förekommer i arkeologiska utgrävningar från Birka och andra vikingatida bosättningar i Östersjöområdet, men verkar ha importerats snarare än odlats.[2]:65 I Sverige verkar humle odlas från 1200-talet, då olika bestämmelser om humle börjar dyka upp i lagstiftning. I Kristoffers landslag från 1442 står att varje bonde ska hålla en humlegård med 40 stänger, och kraven utökades till 200 stänger i Kalmar recess från 1474.

Först år 1860 avskaffades odlingsplikten, som alltså var en del av svensk lagstiftning i cirka 400 år.

Sedan 2014 odlas kommersiell humle återigen i Sverige, dock i liten omfattning. Ett femtiotal svenska humlesorter odlas dessutom på Julita gård som en del av Programmet för odlad mångfald.

Användning

Humlens honblommor används sedan medeltiden i ölbryggning. Humlens syra har en svag antibiotisk effekt mot grampositiva bakterier vilket hjälper jästen att utvecklas och fermentera vörten till ett gott öl.

Humle i ölbryggning

Vid hembryggning är det intressant att veta mängden bittergivande ämnen för att kunna räkna ut hur mycket humle som skall tillsättas, för att ge den önskade beskan. Beskan ska balansera sötman som malten ger, och beroende på vilken öltyp man avser att brygga så finns det klassiska nivåer på dessa parametrar. De bittergivande ämnena är bland annat alfahumelonsyra, som förkortas alfasyra och anges i procent av humleproducenterna. Alfasyra-värdet varierar något från år till år. Beskan mäts i IBU (international bitterness units): från 10 IBU i en lageröl till 40–60 IBU i en India Pale Ale.

Beroende på ursprung och var humlen odlas, så ger de olika humlesorterna sin typiska karaktär i form av smak och arom. De ser dessutom annorlunda ut. Färgen kan variera från gul-grön till mörkgrön, och kottarna kan vara små, stora, runda eller avlånga. Man styr humlens smakbidrag i ölet genom att tillsätta den vid olika tidpunkter under koket. Koket varar normalt en timme och för beskan tillsätts humle i början. Humle som tillsätts i slutet ger mer arom. Vanligtvis tillsätts humle 2–3 gånger under ett kok, och i vissa öltyper tillsätter man även humle efter koket, och låter humlen vara med under jäsningen. Detta för att få mer kvar av de lättflyktiga aromämnena. Ett typexempel är så kallad ”Real Ale”, där man serverar ur samma tunna som sekundärjäsningen för kolsyra har skett i, och då finns även humlen med.

De finare humlesorterna är dessutom dyrare och av ekonomiska skäl är det inte lämpligt att använda de till både beska och arom, utan man väljer oftast att tillsätta en billigare humle för beskan och sedan ta en finare till arom. Till en viss del styr ändå tradition och trend valet av humle. Vissa länder är mer generösa med humlen än andra, speciellt om man har inhemsk humleproduktion. I skandinaviska bryggerier använder många samma humle rätt igenom koket, och använder oftast ingen eller väldigt lite humle för arom.

Medicinskt bruk

Humle har även sedan urminnes tider använts som rogivande och sövande läkeört. Till medicinskt bruk är humlen känd för sin sömngivande effekt. Den stimulerar aptiten och matspjälkningen.

När man gör te på humle tar man två matskedar humleblommor per tekopp kokhett vatten, låter det dra 10–15 minuter och dricker det varmt vid läggdags. Vill man öka den lugnande verkan kan man även blanda i lavendelrot och blad av citronmeliss. Man kan även stoppa torkade blommor i kudden för att hjälpa sömnen.

Humle som livsmedel

Linné beskrev humle 1749 och nämnde att ”Somlige äta stjälkarna, första wåren, såsom Sparis”.[9]

Örten används ännu idag och finns att köpa både som te (infusion) och tinktur (urdrag med alkohol).

Odling

Humle klipps ner till marken på våren eller hösten. Den kan förökas med sticklingar eller rotskott. Skördetid är i augusti till september. I Sverige skulle humlen traditionellt börja skördas på Bartolomeusdagen den 24 augusti.